Jag hoppas, hoppas, hoppas. Varje gång jag träffar någon som känner henne eller jobbar med henne frågar jag; "Hur är det med henne?" Jag önskar att allt kunde bli bra.

 Den som har läst tidigare kanske vet vad jag pratar om. Om inte så finns det en i min närvaro (eller hur jag ska beskriva det) som har cancer. Inte familj, men vän. En som alltid funnits i närheten på ett eller annat sätt. Jag hoppar verkligen att hon blir frisk!

Oktober är ju Rosa Bandets månad (bröstcancerns månad), och visst bär jag ett rosa band. Jag köpte det förra året, för att stödja Cancerforskningen. Iår har jag inte bidragit med något. Tyvärr. Men det känns lite krystat att man ska behöva påminna om att folk drabbas av just cancer för att vi ska skänka pengar till forskning och behandling (och all annat våra pengar går till). Varför kan vi inte ge utan att behöva bli påminda med olika historier? Men snål som man är (och det är ju en finanskris på gång) så låter man plånboken vara stängd. Varför?!

Min vän har alltid funnits halvt om halvt i bakgrunden som en vuxenfigur med mycket hjärta sen jag var liten (eller mindre, jag blir ju inte större på längden). Hon har alltid funnits där! Inte vill jag att hon ska tvingas försvinna för tidigt! Men jag kan inte göra mer än att hoppas. Hoppas på att det blir bra.