Har svårt att skriva och berätta. Det är så svårt att förklara för någon utomstående hur det känns.

5 år, det är en lång tid. Vissa dagar känns det som en evighet, medans vissa dagar känns de som bara några få sekunder.

Jag kommer på mig själv ibland att vilja ringa och berätta för honom om vad som har hänt under dagen. Jag är på väg att ta upp telefonen och ska ringa när jag kommer på att det inte går. Att ha ena halvan av sina föräldrar borta, för alltid. Det är inget jag önskar åt någon. Visserligen har det gjort att mamma har fått agera dubbelförälder, och det är hon mycket duktig på.

Det heter att det inte finns något ont som inte för med sig något gott. I det här fallet så tror jag detta har fört oss alla närmare varann. Jag har en jättebra relation med både mamma och min syster. Vi har sedan det hände, den där kvällen den 22a, blivit starkare. Vi har växt i den kostym som de satte på oss, vi har växt upp och insett att livet kanske inte ska tas för givet.

Jag vet att jag kanske har blivit mera "mammig" sedan det hände, men mamma är den jag har kvar nu. Jag vill när jag kan vara med henne. Jag saknar henne när jag är här i Sundsvall. Samma sak med syster yster. Jag saknar dem båda. Men, om en vecka har jag mamma här i några dagar. Sen kommer julen och då får jag träffa syster yster och Tommy.

Det som hände den 22a är inget jag kommer att glömma. Jag kommer att minnas för resten av livet. Alla känslor, alla tankar, allt finns kvar.

Men trots allt, det känns fel att säga det, men det som hände var nog bäst för alla.



Jag saknar dig pappa.

/T