Min mamma må vara kort, låt dig inte luras av hennes längd.Det hon saknar i längd tar hon igen i pondus, som den lärare hon är..

När jag var yngre tyckte jag att min mamma var det bästa i världen, för att för en liten stund vara jobbig och oförstående. Men den perioden gick över rätt fort, efter att mina föräldrar skiljdes så fick jag mera förståelse för henne och numera är vi jättegoda vänner. Jag har en jättebra relation med henne och hon är som en mamma ska vara (enligt mig), någon som man kan ringa när man mår dåligt.

Det negativa med min mamma kan vara att hon har svårt att säga nej till erbjudanden. Hon jobbar lite för mycket och önskar säkert att dygnet skulle innehålla några fler timmar än de som finns till befogande. Men, övning ger färdighet. Sen förstår jag inte hur hon kunde få 10 i HK, hon är den enda som jag vet om att har spräckt en gjutjärnsgryta. Men som sagt, övning ger färdighet.

Min pappa var min mammas motsats. Lång och lite skranglig. Snäll men sträng.

När jag var yngre tyckte jag om honom, han hittade oftast på saker att göra och var en bra lekkamrat när min syster inte ville ställa upp. Men han var på samma gång rätt sträng och ibland tyckte jag att han var hård. Men det var väl också bra, för man visste att det inte gick att lirka med honom, ett nej var ett nej, och det beydde nej. I samband med att han och mamma gick skilda vägar tappade jag en del av kontakten med honom, vilket sen något år senare sakta togs upp lite igen, när han flyttade hem till åland igen. Om det var något som min pappa kunde, så var det att laga mat. Speciellt det som han själv fångade.

Min pappa gick bort för 6 år sen och jag ångrar en hel del när det kommer till min pappa. Men samtidigt så uppskattar jag mycket det han hann lära mig och det jag fick av honom.

Jag uppskattar verkligen det jag har fått från båda av mina föräldrar. De har gett mig en bra grund att stå på. Så det är jag evigt tacksam över. Tack tack.

/T