Jag har inte en bästa vän, utan jag har fyra.

Sedan jag började ettan i lågstadiet har jag haft fyra vänner runt mig; Poffi, Emma, Mie och Malin. Till en början gick alla i samma klass utom Emma. Men efter tjat från vår sida och lite gnat så fick vi henne i vår klass lagom till fyran. sen av någon konstig anledning hamnade jag i en annan klass lagom till högstadiet.

Så vi har hängt ihop sen 1995. Det är 15 år det. Rätt häftigt.

Även om vi har haft våra ups and downs så har vi alltid funnits där för varann. Skönt att veta. Och nu, även om vi inte finns på samma ort, så piggar det bra upp med ett samtal. Att få prata med någon som förstår sig på en, som lyssnar och som kommer med goda råd.

Men lite kul är det att senaste midsommar var första midsommar då vi alla firade ihop. Och vilken undebar midsommar det blev! Det gör vi om!





MalinMiePoffiEmma. Den här bilden har jag inramad på min vägg i sundsvall.




Poffsan. Tjejen jag först lärde känna när familjen flyttade dit vi bor nu. Minns hur mamma sade att det fanns en tjej i närheten som hette Sofie, var i min ålder, skulle gå i samma klass och att vi säkert skulle bli vänner. Vilket vi också blev. Bor numera i Nice, vilket enligt mig är liiite långt bort. Men, då blir hennes besök desto roligare.




Emma. Minns inte exakt när vi började umgås mer än att jag tyckte att hon hade en häftig mössa som jag ville veta mera om, som barn gör, frågar. Och that's it. Bor numera i Örebro, vilket också är långt bort. Men, man kan inte få allt här i världen. Tycker att hon borde komma upp till mig någon gång.




Malin. Minns inte heller exakt hur det kom sig att vi började umgås. Utan det bara blev så. Samma klass, då börjar man umgås. Det jag däremot minns från när vi var små var att vi alltid lekte skola hemma hos henne efter skolan. Bor numera i Katrineholm, också en bit bort. Men pallrar sig därifrån lite nu som då. Men, besök i Sundsvall uppskattas!




Mie (eller Marie). Var nog samma som med Malin, vi började bara umgås och på den vägen är det. Mie vet alltid hur man får mig att skratta. Bor numera i Linköping och lär sig knyppla, sticka och tova. Men, besök i Sundsvall uppskattas.

Jag är så glad över att jag har de här vännerna. Att kunna höra av sig till när livet inte är det bästa och veta att man får stöd och lite bra ord på vägen. Och att veta att de finns där för mig som jag finns där för dem.

Det finns så mycket som jag förknippar med KG, kan också bero på att vi har vuxit upp ihop. Vi vet varandras första pojkvänner (nu snackar vi lågstadiet) och vad som hände den där gymnastiklektionen i 6an när vi hade en hemsk vikarie.

15år är ingen tid om man jämför med ett helt liv. Och det är det jag siktar in mig på. Med mina bästa vänner.

Tack för att ni finns där för mig!

/T