Pratade nyss med mamma. Inget roligt samtal.. Har vetat om det ett tag nu, men har inte velat acceptera det. Det är ju trots allt Bus vi talar om.

Bus är då min katt, katten som har levt med familjen i snart 15 år. Nu verkar hon tyvärr vara nere för räkning.

Jag har ju vetat i flera år att en katt inte lever för alltid (och verkligen inte lika länge som en människa), men har inte velat ta in i huvudet att det kan komma en dag då Bus inte är med längre. Hon har ju nästan alltid funnits, så varför inte nu?! Känner mig som en förtvivlad 7åring.

Som den gången jag hittade vår gamla katt Amadeus, död ute på gården och trodde helt kallt på att man kunde värma upp honom (som de gjorde i teckande serier) och han skulle springa vidare.. Men inte. Så känner jag just nu.

Men nu då?

Visst, jag ska inte ta ut saker och ting i förväg, mamma ska ju trots allt med henne till veterinären imorrn. Men det ser mörkt ut. Så jag är förberedd på det värsta.

Usch.

/T



Min katt, Bus