Här i höstas gick en av mina skivor sönder när den fastnade i min cd-spelare på bilen. En skiva som jag har haft jättelänge. Själva skivan var inte så mycket att gråta över (den var bränd från bibban, den du!), utan det var musiken på den som jag sörjde över.

På skivan fanns filmmusiken till filmen Pianot av Michael Nyman. Så underbar musik, förut lyssnade jag en hel del på den när jag hade svårt att somna. Så rogivande.

Nu satt jag och sökte på annan musik på YouTube och så kom den upp. Inget som jag hade planerat, men det kändes så bra. Jagade upp hela cd på Spotify och direkt när jag hörde de första tonerna började tårarna trilla. Jag hade lyssnat på skivan många gånger innan och många, många gånger efteråt. Men det finns en gång som alltid kommer att göra att jag har ett starkt band med musiken.

Den gången då vägen ut till Hummelvik kändes som den längsta vägen i världen. För varje ton känner jag hur vägen går upp och ner, hur landskapet åker förbi på Töftö. Hur något som kändes så overkligt blir till verklighet. Den dagen kommer jag aldrig att glömma. Men jag vill inte glömma heller.

Nej, nu ska jag ta mig samman. Lyssna vidare på musiken och sen sova.

Godnatt