till att lindra min lilla ångest. Ångest över om jag verkligen behöver den.

Igår blev jag äntligen med X10. Och nu snackar vi inte någon X10 mini, eller X10 mini pro. Utan the real deal. The monster is finally mine!

Efter att ha drömt om den sedan den släpptes har jag äntligen fått ihop ekonomin med mina drömmar. Sen att jag nyss har avslutat en tung kurs och avslutat en sommar som gått i jobbets tecken och att jag utöver det snart fyller år, ja då får man ge sig själv en sak.

Men jag ska passa på att hylla SonyEricsson. Ni gör verkligen telefoner som håller! De jag har haft har varit grymma! Första SE jag hade var W550i



Den höll det mesta och var mig trogen i många stunder. Den klarade även att åka några vändor i både väggen och golvet, utan att det hände så mycket. Förutom då att musiken hackade. Men, vad ska man kräva av SE's tidigare Walkmanmodeller?

Sen kom W810i



Den köpte jag när jag nyss hade fyllt 18. Minns hur nervös jag var över att berätta åt min mamma att jag hade köpt ny telefon, så jag åkte ut till en stuga med min dåvarande pojkvän. Dels för att lära mig min nya telefon och dels för att komma på bra ursäkter (förutom att min gamla var slut).

Efter det var det W902.



Även den satt jag och väntade på tills den skulle komma till Telebutiken. Jag terroriserade de stackrarna med mina frågor och nyfikenhet om den hade hunnit komma än. Oj, den lyckan när den väl kom! Sen att den gick sönder några dagar senare, var ingen höjdare. Men, jag fick ju en ny istället. Den har jag haft i två år. Den har överlevt många smällar och många attacker (senast tappade jag en tallrik hallonpaj och vaniljsås på den). Men nu ska den få gå i pension.

Och nu ska min ny X10 få glädja mig i minst två år. Känn pressen.

Det var dagens nördande.

Ha det!

/T