Igår kväll när jag inte kunde sova så låg jag och funderade framåt i tiden. På vad som komma skall. Att det bara är ett år kvar innan jag borde ha min examen. Ett tufft år visserligen. Men, det ska samtidigt bli kul. Att få krama ur sig det bästa man kan.

Är lite sugen att bege mig till Sundsvall över helgen när det är gatufestivalen. Årets happening i stan. För det finns vissa som jag redan nu börjat sakna, det sköna umgänget utan krav. Som kvällen hos Isak. Kvällen när vi alla testade Isaks låda. Kvällen när vi gjorde en egen kortlek och smidde planer med kraftpapper.

Sådana spontana kvällar kan jag komma på mig själv att sakna och längta efter. Men det borde ju komma flera!

Det är lite med blandade känslor jag tänker på att hösten närmar sig med stormsteg. Att det inte är så långt borta som man kan tro. Jag måste bestämma mig hur jag vill att mitt sista år ska bli. Om det ska vara som förra hösten, en bergochdalbana känslomässigt eller om det ska bli det bästa året hittills.

Det är sista året det gäller att göra som Veikkausliiga säger; Tunnusta väriä, bekänn färg. Det gäller för mig att fokusera och strunta i resten. Att göra det som jag mår bra av. Att göra det jag tycker om, att få prestera så bra som möjligt, utan att fokusera på annat. För det är det jag gör det sista året som kommer att visas när jag ska ut i arbetslivet. Då gäller det att ha bekänt färg och visat vem jag är. Inte halvhjärtat, utan med hela hjärtat. Det här är jag och det här är jag stolt över. Det här vill jag göra och det här får du om du anställer mig.

Men, allt det där ligger två månader bort. Och innan dess ska jag få fyra hela veckor med samboliv. Och förhoppningsvis ett nytt, fint badrum.

/T