Tänk att ena dagen är personen där och andra dagen finns den inte mera. Vad konstigt.

Någon som man har skrattat, gråtit, pratat, fått goda råd av, umgåtts med och tyckt om helt plötsligt inte finns där mera.

Jag har kanske inte insett det riktigt än, vill få det bekräftat helt. Men, jag måste nog bara inse att det är sant, det har hänt. En person som levde ena dagen lever inte mera.

Den här gången var det väntat. Någon som hade varit sjuk så länge ska inte behöva vara sjuk och må dåligt.

Det är tråkigt och ledsamt, men jag hade väntat mig det.

Istället får jag tänka på de glada minnen jag har kvar. Från när jag gick på dagis till april när vi träffades sista gången. Och vara glad och tacksam för de goda råd jag har fått.

Tack!

/T