det är ungefär sju år.

Det är snart exakt sju år sen telefonen ringde, mamma försvann ut genom dörren och kom in tillbaka med tårarna rinnandes längs med kinderna. Sju år sedan det enda jag kunde säga vad varför? Varför? Varför? Varför? Sju år sedan jag bröt ihop på köksgolvet av ilska och sorg.

2555 dagar är en lång tid om man ser det från ett håll. Men om man ser det från mitt håll, känns det som igår. Det har gått fort, men ändå långsamt.

Ibland snurrar jorden fort, fort. Sådär så att man måste hålla i sig. Ibland snurrar jorden så sakta så sakta, så att man nästan vill hjälpa till.

Idag känns det tomt. Ett ord som tidigare var så vanligt i min vokabulär känns numera konstigt att uttala. Det låter konstigt när ordet "pappa" kommer ur min mun. Som ett ord man inte använder, bara vet att det finns.

Sju år är bara en del av mitt liv. Jag fick ju 16 innan dess. 16 år av fina, varma minnen. De dåliga har jag förträngt. För jag vill minnas det goda, det trevliga och det varma.